Var Fiendens vän

Från och med idag finns alltså Fienden nummer två att köpa i välsorterade tidningsbutiker. Här kan du undersöka vilken av dessa butiker som ligger närmast dig.

Gillar du tidningen? Hjälp oss då sprida ordet om att den äntligen finns i butik. Om du gör det ökar också våra chanser att även i fortsättningen släppa tjocka, ambitiösa temanummer fyllda med påkostade reportageresor.

Men berätta inte vad du tycker bara för dina vänner och följare – berätta det för oss också. Till exempel i kommentarsfältet nedan.

Författat den av Fienden | Fienden nummer två |

20 kommentarer till Var Fiendens vän

  1. Det var mycket trevligt att äntligen få ta del av andra numret av Fienden.
    Första intrycket är att flera genomläsningar krävs för att smälta texterna och göra en rättvis bedömning. Kanske därför kommentarerna trillar in något långsamt här.
    Några initiella reaktioner:
    1. Detta nummer känns mer fokuserat än det första. Mer koncist och riktat. Känns bra.
    2. Artiklarna ger mig nya ideer om vad spel är och vad konst är. Och givetvis vill man spela de spel som det skrivs om, i den mån detta är möjligt.
    3. Däremot saknar jag, till någon del, teoretiska resonemang kring ämnet spel och konst, anknytning till formella konstteorier etc. Borde det inte göras ett försök att formellt definiera vad konst är? Jag tänker på t ex Heideggers essä ”The origin of the work of art”. Anknytning till sådana teorier skulle kunna göras t ex i separata ”faktarutor” där det passar in. Jag tänker att åtminstone Ice Pick Lodge lär ha ett helt teoretiskt/konceptuellt ramverk som underligger deras spel, och vad detta ramverk är är lite svårt att förstå från artikeln – fast det är möjligt att fler omläsningar behövs. Men jag skulle förstå om skribenterna vill undvika teorier pga att det skär sig med Fiendens stil. En annan möjlighet vore att ha en lista med rekommenderad läsning, referenser etc för fördjupning, där detta passar in.
    4. På det hela taget, oerhört välskrivet, välresearchat och intressant. Lätt värt dubbla priset.

  2. Makalöst! Glad och imponerad att andra numret höll samma kvalitet som det första trots att temat och fokuset låg på andra perspektiv och idéer, och inte bara repeterade vad första numret ville få fram. Artiklarna, trots sin bitvis tunga ton, är så underhållande att läsa att jag läst om alla förutom den stora artikeln 3-4 gånger; detta efter att ha ägt tidningen i 2 dagar. Den stora artikeln, den i Ryssland: Otroligt.

    Kan instämma med Johan om att tidningen bitvis under läsningen kunde ha gjort ett större intryck och varit mer förstående för en utomstående som presenteras för alla dessa nya idéer, men samtidigt uppskattar jag redaktionens höga standard och förväntningar på er själva och läsarna; att på riktigt insupa och analysera det som framställs genom alla dessa personers levnadsteckningar.

    Oerhört välskrivet, intressant och härligt utmanande. Jag som alltid har haft ett estetiskt intresse kan även lägga in hur snygg och välgjord designen är, och hur proffsig och mastig tidningspappret och dylikt kändes. Längtar till nästa nummer, och hoppas på en ljus framtid för denna tidskrift. Det har ni gjort er väl förtjänta av!

  3. Jag har köpt och läst andra numret med stor behållning och hoppas att utgivningen framöver går vägen. Jag har precis uppmärksammat tidskriften på min blogg, http://spelsamlarbloggen.blogspot.se/2013/08/fienden-hojer-nivan.html, med förhoppning om att det ska ge er åtminstone några nya läsare.

    Ett utdrag från blogginlägget:
    Om jag ska vara kritisk till något i nummer två av Fienden, som handlar om spel och konst, så är det att konstkritikerna förirrar sig när de bara ser spelen som helhet och invänder sådant som att tillgängligheten är ett problem när man måste kunna spela för att tillgodogöra sig spelen (verken). Spel är sammansättningar av en mängd verk som i bästa fall bildar en sammanhållen enhet, men som ofta också kan fungera utmärkt var för sig. Till exempel kan man beskåda Yoshitaka Amanos illustrationer på en vägg eller som skrivbordsunderlägg på datorn, och lyssna på Nobou Uematsus musik även när man inte spelar Final Fantasy. Om konst bara är målningar och tavlor så är det alltså likväl konst bakom spelen, där bilden på den japanska kartongen till Final Fantasy VI bara är ett exempel, och om man uppskattar Dancing Mad så tycker man antagligen också om klassiska Toccata and Fugue eftersom Uematsu har lånat från den. (Därmed borde orkestrar kunna få lika stor publik när de framför klassisk musik som när de framför tv-spelsmusik, i operahus och annorstädes, om man bara lyckas få fram att klassisk musik faktiskt låter som tv-spelsmusik, eller kanske snarare vice versa, och att styckena ibland rentav är nästan desamma.) Om sedan konsten upphör att vara konst när den infogas i spel så bör det väl snarare ses som ett konstens tillkortakommande.

  4. Tack för denna detaljerade feedback. Vi uppskattar den.

  5. Om det betyder någonting, så har jag skrivit lite om edert andra nummer: http://kulturmanifestet.se/?p=225

  6. Briljant tidning. Det här är något nytt. Något unikt som får en att vilja skrika ut till resten av världen: läs den här tidningen!

  7. Jag hoppas att jag inte var för kritisk i min första kommentar ovan. Vid det här laget förväntar man sig en mycket hög nivå av fienden; en förväntan som uppfylldes. Ribban höjdes, och det är tillfredsställande att inte alltid kunna hänga med. Jag tänkte att konstruktiv kritik vore det mest användbara jag kan ge skribenterna.
    Men för att vara lite varmare, så är fiendens texter i särklass och alla är oerhört läsvärda. Texterna har stannat hos mig under en tid och tvingat mig att reflektera. Texten om IPL står ut som en eldstod i mörkret och det är en förmån att ha fått läsa den. Fienden är en mall för hur exemplariska kulturskrifter bör utföras.

  8. Johan: Kritisera så mycket du vill! All kritik där det är uppenbart att kritikern har reflekterat över innehållet i tidningen uppskattas.

  9. Försökte hitta ett bra ställe att skriva det här på där fler än CJ ser… och det här verkar väl vara så bra som något.

    Jag vill först och främst stämma in i berömmet. Fienden nr 2 var väl värd pengarna och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att den är det bästa jag läst, med bred marginal, när det kommer till tidskrifter om spel. Den höga ambitionsnivån lyser verkligen igenom.

    Med det sagt så kan jag ändå inte älska Fienden så mycket som jag egentligen vill. För det finns något i det rebelliska anslaget som inte fungerar för mig (så nej, jag gillar inte namnet heller). Retoriken som omgärdar Fienden påminner ibland mer om ett fanzine än en seriös publikation och även om jag helt förstår var den attityden kommer ifrån så tycker jag inte att den behövs.

    Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så är Fienden förstås ren punk. Det kan nog knappast bli mer kompromisslöst, i all fall inte på den här höga nivån. Men textmässigt så är det inte Fienden som är annorlunda, egentligen, det är övrig spelpress (och hela den spelindustrin som format dem) som är särarten. Så även om Fienden är ett rebelliskt uppror mot etablissemanget så är det snarare ni som leder utvecklingen.

    Det finns förstås plats för andra typer av uttryck (och det finns mycket som är bra med både Level och PCG), men Fienden är troligtvis den första tidskrift som faktiskt väljer att helt och hållet se spelkulturen som just en möjlig väg till konstnärliga uttryck – snarare än ren leksaksproduktion (vilket många spel förstås är – inget fel i det). Andra har kanske haft den ambitionen, men aldrig varit nära att gå hela vägen.

    Därför kan jag tycka att det är synd när t ex ingresserna ska trycka på hur långa artiklarna är (som om vi aldrig skulle ha läst ett långt reportage förut). Det är väl ett okej försäljningsknep (har använt det själv), men knappast något jag behöver påminnas om när jag läser (framför allt inte då det finns fett som kunde trimmas bort). Samma sak med Johans vink till Alfred i Ueda-artikeln (kom igen!).

    Det må vara väldigt petigt – men jag tycker det är tydliga symboler på just den vi-mot-världen-mentalitet som genomsyrar en så stor del av Fienden (och som jag har lite svårt för).

    Säger förstås inte att ni ska ändra er – för det är inte upp till mig – men jag ville ändå ge min ärliga syn på saken.

    Nåja, gillar som sagt verkligen texterna, även om de alla har sina skavanker (Det tar lite väl lång tid innan porträttet på Palle drar igång. Konstpanelens intressanta diskussion dras ner av allt för många ögonblicksbeskrivningar av hur spelen fungerar. Ueda-analysen går fantastiskt djupt men blir lite väl mycket idolporträtt (nej, inte för en sekund har jag ens övervägt att gråta åt (det snygga) skitspelet Ico) och reportaget om ACE Team tappar bort själva teamet i sin, förvisso väldigt intressanta, beskrivning av utvecklingen i Chile (jag hade velat veta mer om personerna bakom och hur de t ex resonerade över sina val att frångå den utstakade väg som väldigt få chilenare har möjlighet till).

    (Nu låter jag sådär negativ igen, men kom ihåg att 90 procent av det här inlägget är en hyllning och att resten iaf är, ett försök till, konstruktiv kritik.)

    Eftersom det gått så lång tid mellan nummer 1 (som jag inte läst igenom eftersom jag inte gillar pdf) och 2 så är det inte helt lätt att veta vad Fienden är. Jag har inget emot om det förblir temanummer med långa artiklar om spelvärlden men jag hoppas att det även kommer finnas möjlighet för kortare reflektioner och analys av kulturen i fråga (som jag ändå sett att nummer 1 var). Att Fienden blir en plattform för den ”alternativa” (fast alltså inte egentligen) syn på spel som tidningen väldigt tydligt driver. Ett forum för all möjlig, och omöjlig, form av kritik.

    Nu blev det här väldigt långt, så jag vill bara avsluta med att säga: jättebra jobbat och jag ser med spänning fram emot Fienden 3. Jag tar för givet att den blir minst lika bra.

    Tack för en grym tidning!

  10. Tack för en utmärkt tidning. Jag sträckläste den under några timmar idag när jag verkligen, verkligen borde ha jobbat. Och nu är klockan halv två på natten och jag kan inte sova för att er tidning har fått mig att tänka på spel och konst. Så ni har förmodligen förstört två arbetsdagar för mig. Bra jobbat!
    Jag tycker inte att frågan om huruvida spel är/kan vara konst är onödig men jag ser framför mig hur den mest kommer att leda till en upprepning av diskussioner som redan förts kring äldre konstformer, och lägger den för egen del helt åt sidan.
    Vad som i stället känns mer intressant och angeläget är att föra fler konstnärliga diskussioner om spel.
    Jag tycker också att det blir tråkigt när man lägger kraften på att leka ”hitta konsten” och identifiera fragment av andra konstarter i spelen. Visst, en spelkonstruktör kan vara inspirerad av Kandinsky men det gör inte nödvändigtvis spelet mer konstnärligt. Ni skriver mycket om Ico och den konst som influerat Fumito Ueda men det finns lite eller inget i artikeln som berättar varför jag ska slå på min PS3-a i stället för att gå till biblioteket och låna en bok om Piranesi.
    Då vill jag hellre fråga mig hur ett riktigt konstnärligt spel ska se ut? Vad är spelkonst som bildkonst INTE kan vara. Eller film. Eller skönlitteratur.
    Vad är det som gör det där allra sista stora ögonblicket i ”Brothers” så vansinnigt gripande? Finns det fler exempel på spel där man flyttat den känslomässiga upplevelsens fokus från skärmen till kontrollenheten (från bildkonsten till det enda som är helt unikt för spelandet om man så vill)?
    Kunde ”Gone Home” lika gärna ha varit en kortfilm eller en roman av B S Johnson, eller finns det faktiskt något som gör att det fungerar allra bäst som just ett spel? Vad är i så fall detta något? Varför har det dröjt så länge innan vi fick uppleva det? Hur skiljer sig den upplevelsen från ”Analogue” som på många sätt är samma spel.
    Är ”Would You Kindly”-ögonblicket i ”Bioshock” så viktigt för spelkonsten som många vill tro och, framför allt, var det verkligen värt att plöja igenom timmar av FPS-slaktande för att nå denna kommentar kring spelarens vilja att följa spelutvecklarens lagda räls? Gör det hejdlösa mördandet ”Bioshock” till en bättre eller sämre konstupplevelse?
    Det här låter misstänkt likt kritik men det är det inte alls (jag bryr mig aldrig om att skriva om något jag tycker illa om). Det här är saker ni fått mig att tänka på när jag borde sova och även om det blir en tuff dag på jobbet imorgon så är jag tacksam för att jag fått läsa en så tankeväckande svensk tidskrift om spel.
    Jag ser verkligen fram emot litteraturnumret.

  11. Några besked om när Fienden nummer tre kan tänkas komma? Utgivningstakten är något låg.

  12. Glad sommar alla fiender,

    Ser att en Pathologic-remake för Linux, Mac, PS4 mm nu är på gång och man söker nu pengar genom kickstarter:
    https://www.kickstarter.com/projects/1535515364/pathologic

    Detta borde vara av intresse för er som läser här. Spelet förväntas dock inte vara klart förrän 2016. Men man kan visa sitt stöd redan nu…

    Väntar med spänning på Fienden nummer tre. Jag skulle, om det anses värdigt nog, vilja efterlysa en artikel om Xenogears, om temat som utlovat blir ”spel och litteratur”.

  13. Vad händer med nummer tre?!? När kommer den egentligen?!?

  14. Längtar efter nummer tre…

  15. För någon vecka sedan var det tal om att det statliga stödet till kulturtidskrifter skulle minskas från cirka 19 miljoner till cirka 5 miljoner kronor per år. Jag har tagit reda på att ni aldrig har sökt sådant stöd och undrar kort och gott varför ni har valt att inte göra det?

  16. Hur går det egentligen? Det är helt okey att ni tar god tid på er att släppa varje nummer men ni borde kunna komma med ett par uppdateringar per år i alla fall.

  17. Ser fram emot nästa nummer och det är lugnt att det tar den tid ni behöver. Men kan ni inte ge ifrån er något livstecken åtminstone? Nu börjar det kännas som att ni råkat fastna i ett ormbo av gamla handkontrollsladdar och svultit ihjäl

  18. Hej

    Vad händer? Vore kul med något livstecken.

  19. Joråsåatte…

  20. Ärligt talat kan man inte utannonsera att nummer 3 ska komma ut under 2013 och sedan inte ge något som helst livstecken ifrån sig när det nu är 2 år! försenat.
    Tråkigt, jag gillade tidningen och donerade till den men jag ger upp nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>