Berättelsens fortsättning

Auriea Harvey och Michaël Samyn är två av spelmediets mest fritänkande kreatörer, framstående konstnärer och begåvade analytiker. Så i Fienden nummer ett kunde ni läsa om dagen vår reporter spenderade tillsammans med dem, i deras hemstad Gent, i deras favoritparker och favoritrestauranger, talandes om hur de gett upp idén om att göra spel, om deras kärlek – och om hur den övervann allt som stod i dess väg.

Vår artikel blev tio sidor lång, men trots det fick vi fina citat, och minst lika fina bilder, över. Här är några av dem.

Foto: Simon Karlsson

Tale of Tales om meningsfulla spel:

Michaël: Det är en fråga om skala. Om man ska jämföra spel med andra kulturella uttryck, filmer, arkitektur, måleri, musik, så nej, spel har knappast uppnått särskilt mycket i jämförelse. Och jag tror att det mest beror på att de som gör spel inte ens försöker. De vill inte. De vill i princip bara göra pulp. Low brow-popkultur.

Auriea: Eller, det är lite som seriemediet. De finns massor av bra serier, men det mesta är Batman. ”Batman återkommer för tjugotusende gången”, haha.

Michaël: Ja, men även när man jämför det med serier så skulle jag vilja påstå att det har gjorts väldigt många fler konstnärligt intressanta, meningsfulla seriemagasin än det har gjorts spel.

Auriea Harvey om hur det kom sig att hon började göra icke-spel istället för spel:
– Man måste ha en speciell mentalitet för att ens vilja börja göra spel, och det var det vi upptäckte att vi inte har. Därför kom vi in på den här banan. Vi upptäckte att vi liksom inte har den här passionerade kärleken till Mario, eller whatever. När vi började utveckla konceptet till ”8” (Tale of Tales första försök att göra interaktiv underhållning) så spelade vi en massa Playstation 2-spel och gjorde en lista över saker vi gillade och ogillade – och då slog det oss plötsligt: ”Varför är alla spel på det här sättet? Varför innehåller alla spel våld?” Och så vidare.

Michaël Samyn dissar ”Bioshock 2”:

– På någon spelutvecklarkonferens lyssnade vi på en ”Bioshock 2”-utvecklare som var väldigt stolt. Han visade upp en lista med de tio viktigaste sakerna för dem under spelutvecklingen, och en av punkterna på listan var: ”BIOSHOCK 2” ÄR KONST. Jag begärde ordet och sa ”Det här fånigt, ni kan inte låta ’detta är konst’ vara en punkt av tio på listan. Ni måste ha en regel, och den måste vara ”BIOSHOCK 2” ÄR KONST. Annars kan ni skita i det.” Och jag antar att de sket i det, haha.

Auriea Harvey dissar ”Alan Wake”:

– Jag insåg nyligen att spelutvecklare gillar att göra det de gör. Det var som en stor uppenbarelse för mig – ”så de som gjorde ’Alan Wake’ ville göra ett spel där man skjuter monster med en ficklampa?!” Men såna är de. De är nöjda, de vill inte skapa något annat än ännu en shooter eller ännu ett rollspel. Men jag kan inte fatta att det tog mig tio år att inse det.

Tale of Tales dissar ”Dante’s inferno”:

Auriea: Det spelets konceptkonstnärer gjorde en massa fantastiska, galna grejer. Om man tittar på utvecklarnas videodagböcker så är det ju uppenbart de här människorna var väldigt passionerade, det här var något de brann för. Men sedan kom spelet och allt var borta!

Michaël: Istället sprang man omkring i någon skit och slog på allt man såg i 15 timmar!

Auriea: Jag menar, what the fuck, de borde låtit konceptkonstnärerna bestämma vad spelet skulle ha handlat om, det skulle ha varit otroligt mycket mer intressant.

Michaël Samyn dissar indierörelsen:

– Jag skulle vilja säga att vi är besvikna på indierörelsen. De säger sig vara oberoende, men deras spel är inte oberoende. Deras spel är väldigt traditionella. De hyllar 8-bitsspel och sådana saker, plattformsspel i 2D, och det finns ett värde i att utforska detta, men det är inte vad jag hade förväntat mig av en indiescen. Det är vad jag hade förväntat mig av något slags skum hobbyscen. En sådan har förstås rätt att existera, men jag hoppas på något som är viktigt på riktigt. Som på riktigt skulle kunna influera vad som händer i spelbranschen, och knuffa den i rätt riktning.

Tale of Tales om att de övergav allt för att vara med varandra:

Michaël: Jag är fortfarande förbluffad över att jag gjorde det. Om det hade hänt idag så hade det nog inte blivit något.

Auriea: Det är inte en sådan grej man gör två gånger.

Michaël: Och det är inte heller en grej man gör när man är 40 år gammal, haha.

Auriea: Man måste vara i 20-årsåldern.

Michaël: Då är man tillräckligt galen. För oss var det, även då, en väldigt mystisk händelse. Vi förstod det inte helt.

Auriea: Jag visste liksom inte vad jag skulle göra med mig själv. Det fanns hela tiden en röst i huvudet som sa ”Du måste åka till Belgien för att vara med den här personen”.

Författat den av Johan Martinsson | Extramaterial, Fienden nummer ett |

3 kommentarer till Berättelsens fortsättning

  1. Jag har kommit att verkligen beundra denna andan. Drev en blogg för ett tag sedan där jag försökte ta upp ämnen som dessa, att spelbranschen till industrihälsans förtret hålls tillbaka av just ordet ”spel”. Skulle vi istället introducerat hela marknaden som interaktiv media och haft underkategorier skapas under det där spel startat som en del bland många andra tror jag att det sett väldigt annorlunda ut idag.

    Väntar tålmodigt på andra numret, finns det något sätt att få dem skickade till Japan? Ska nämligen börja studera där i Oktober och kommer stanna där ett år. Det irriterar mig att jag kanske missar lanseringen av andra numret.

    MvH
    Dan Isaksson

  2. Hur går det? Hur långt har ni kommit med det andra numret?

    Jag väntar fortfarande med glädje, bara jag vet att den kommer någon gång.

  3. +1 på Carl Michaels kommentar ovan.
    Gott nytt år!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>