Fienden – Sveriges första kulturtidskrift om tv-spel

Efter att ha tillbringat en dag med Uwe Boll i hans hemstad Mainz kom Fiendens utsända hem med sju inspelade intervjutimmar och närmare 500 foton. Ur denna ocean av material stöptes sedan den 16 sidor långa artikel du kan läsa i Fienden nummer ett.

Här är några droppar av det som gick till spillo.

Foto: Tomas Gunnarsson

Uwe Boll om…

…mediereaktionerna på ”Postal”-filmatiseringen:

– Överallt i amerikanska södern, i Texas och så, älskade de ”Postal”. De brydde sig inte, de tog den inte så personligt. I New York tog de den helt och hållet personligt på grund av 11 september. Som filmfestivalen i New Jersey, när borgmästaren skulle komma och säga något i början av festivalen, men eftersom min film var den första som visades kom han inte. Och det blev en stor grej, TV-kanaler kom och sa typ ”uuuuh, herr Boll, ser du Manhattan där borta, tvillingtornen är borta, vad känner du inför det?” Så jag fick förklara bakgrunden. Vad jag ville göra. Man bör komma ihåg att när filmen kom ut var Bush fortfarande president. Och jag sa att Bush måste slängas i fängelse. Jag sa att han är en krigsförbrytare. Han är ett bevis för korruptionen, att man faktiskt får betalt av vapenindustrin, eller oljeindustrin, för att starta ett krig. Så jag sa till Fox News eller vad det nu var att det här är vad alla i Europa tycker, 90 procent tycker exakt det jag just sa. Att killen är totalt efterbliven och borde sitta i fängelse. Och de bara ”eeeh, tack”.

– Och alltid när de frågar mig om jag är anti-amerikansk så svarar jag att jag är anti-allting som jag hatar. Man måste förstå att 11 september-attackerna inte kom från ingenstans. Varför alla hatar USA? På grund av deras felaktiga politik. Du vet?

…skådespelarnas reaktioner på all kritik:

– Efter att ”Alone in the dark” och ”House of the dead” och ”Bloodrayne” fått så dåliga recensioner trodde jag aldrig att jag skulle få en bra uppsättning till ”In the name of the king”. Sedan fick jag typ åtta stjärnor. Det är som om… de inte bryr sig.

Familjen Bolls bostad ligger isolerad en bit utanför Mainz lilla stadskärna, i slutet av en lång uppförsbacke.

…sin ekonomi:

– Jag skulle kunna vara i 20–30 miljoner dollar-ligan. Men det är jag inte. Jag investerar pengarna i mina egna filmer.

– Man tror att en sak är avklarad, och så dyker nästa upp. I tio månader satt de statliga granskarna i mitt kontor och granskade min bokföring, varenda kontrakt, för varenda film. Bara 110 fonder av 120 godkändes. Och min var en av dem. Om den inte hade blivit det hade jag blivit stämd av 800–900 investerare. Bara mina juridiska omkostnader hade gått på minst en halv miljon euro.

Uwe Boll bjuder Fiendens reporter på tigerkaka och eldfängd retorik.

…resten av världens ekonomi:

– Om man tittar på det historiskt sedan andra världskriget så expanderade vi och hade det fantastiskt, vår generation – byggt på skulder. Så i grund och botten bad vi länderna vi bodde i att göra mer och mer för oss, för att göra oss rikare och lyckligare och hälsosammare och allting, men kostnaderna var högre än vad vi betalade i skatt. Så det är en enkel story. Men det har eskalerat nu, i girighetens tidsålder. När folk, individer, eller hela banksystemet, tvingade fram att ”så länge jag är rikare spelar det ingen roll om alla andra lider”. Och den här mentaliteten vann totalt. Det har varit den rådande mentaliteten de senaste 20 åren. Folk kan bli rika på andras bekostnad. Och på grund av mängden pengar blev staten förslavad under det här systemet. De kunde bara reagera och säga ”okej, vi svek alla nu, vi är helt körda – i USA kommer snart 100 miljoner vara utan jobb, en tredjedel av befolkningen. Och vi kommer ha uppror på gatorna, storskaliga brott” – eller… ”vi ger de här killarna mer pengar. Vi dränker systemet i pengar. Och nu gör vi det igen, och igen, och vi trycker pengar igen” – och självklart kommer vi till en punkt där vi pumpat upp inte bara en bubbla, utan flera, och de kommer explodera. Och jag tror personligen inte att vi har en trygg pension framför oss. Jag tror att Europa och USA kommer ställas inför en massiv ekonomisk kris.

– Och massorna som faller igenom nätet kommer bli farliga. De kommer flippa ur. Vi kommer ha armén som krigar mot folkmassorna. Och jag är rädd för att vi är på väg dit. För som jag sa i början av vår konversation så ligger det inte i allas mentalitet att acceptera sitt öde och säga ”det här är mitt öde, jag är lycklig, jag lugnar ner mig och ägnar mig åt lite yoga”. Okej? Hälften av folket säger ”okej, om jag inte har något kvar tar jag mig till den där villan och tar det de har, och jag går till banken och tar det de har”. Det är tydligt att det händer. Om Hell’s Angels eller Bandidos får slut på pengar sitter de inte hemma och väntar på socialbidraget. De ger sig ut och tar saker. Och det är det här som är grejen.

…sitt skapande:

– Dokumentärer når inte fram till folk på samma sätt. Dokumentärer kan inte bära det budskap jag vill förmedla. Jag vill försätta dig i en emotionell situation. Jag vill göra det Michael Moore ibland åstadkommer, okej? Men jag tror att man har en bättre chans om man gör en spelfilm, att lyckas få publiken att tänka själva.

– Jag tycker inte, ärligt talat, att jag är ett geni. Jag tycker att jag arbetar hårt och är en filmentusiast och att – när det kommer till politisk eller ekonomisk koll så är jag definitivt långt över genomsnittet.

Middag på Uwes favoritrestaurang.

Uwe med restaurangens ägare – som han gillar så mycket att det hänt att han flugit över honom till Kanada för att stå för catering på filminspelningar.

…sin syn på människorna i finansbranschen vilka han anser orsakade den ekonomiska krisen:

– Jag skulle inte visa någon nåd om en sån kille blåste ut sin egen hjärna. Jag skulle säga ”han förtjänar det, den jäveln”. Så – och det är det här som är grejen, du vet, att leva med konsekvenserna av vad man gör. Och det är bara för att de abstraherar som alla superrika svin tror de kan komma undan med allt, och jag tycker att de inte borde göra det. Jag tycker att de som förlorade sina hus borde beväpna sig och skjuta de här människorna. Så – och det är anledningen till att jag vill göra filmen, att jag vill vara hotfull, att de ska vakna upp och tänka ”holy fucking shit, den där filmen är farlig, det finns folk som tycker att de borde gå ut och döda mig, jag behöver fler livvakter” – det är det här jag vill åt. Och det är det här man kan göra med filmer ibland – man kan förändra verkligheten, och man kan sticka fingret i sår på ett sätt som verkligen gör folk illa. Och jag ville göra folk illa med ”Postal”. Även om det är underhållning ville jag att en del folk verkligen skulle komma till skada. Få folk att börja tänka på det, och tänka ”det är sant, det är dumt med självmordsbombare, det är sant att Bush är så dum”, eller ”Bush och bin Laden är väldigt goda vänner som sluter avtal med varandra”. Att folk ser det, även i en rolig komedi, men de säger ”ja, hahaha, det är så det fungerar!”

…varför han valde att spela in ”Bloodrayne 3” och ”Auschwitz” parallellt:

– För pengarna. Jag skulle aldrig kunna finansiera en Auschwitz-film. Men jag kan få fyra miljoner i finansiering för att göra ”Bloodrayne 3”, och sedan filmar jag ”Auschwitz” för 500 000 av de pengarna. För då har jag redan kulisserna, jag har kostymerna, jag har statisterna, jag har allt. Den kommersiella filmen subventionerar ”Auschwitz”.

– Om Steven Spielberg försökt inleda sin karriär med ”Schindler’s list” hade de sagt…nej. Men om man först gör ”Jaws” och ”ET” och allt han gjorde, så kan man sedan säga ”nu spenderar jag 80 miljoner på en film om Förintelsen”. Och jag är inte i den ligan, så jag får spendera 500 000.

– Jag kände att det här är en story om Auschwitz som aldrig berättats. Bara i dokumentärer, men i dokumentärer ser man alltid bergen av lik, och när överlevarna blir befriade, när amerikanerna kom in och filmade dem. Men jag tycker att den centrala grejen med Auschwitz är exakt det här, och det visar en hel del av min negativa syn på mänskligheten. Du vet? Det var därför jag gjorde ”Seed”, där man ser djurplågeriet, eller dödsstraffet, hur lätt det är att förvandla människor till djur.

– Vi hade bara tre inspelningsdagar tillsammans. Annars hade det varit… inte lätt. Vad jag kände under den här processen var att det… i det fallet är… emotionellt tungt. Auschwitz är ett väldigt mörkt, deprimerande ämne. Och det var – man kan inte bara knäppa med fingrarna, poff, och slå över. Det… det är omöjligt. Man kan inte tillbringa fem timmar i gaskammaren med hundra nakna människor och få dem att dö, och sedan går man ut och gör en trevlig scen till ”Bloodrayne”. De här dagarna började vi med ”Bloodrayne 3” och bytte sedan till ”Auschwitz”, och efter det hade vi inget mer. Och jag tror att det… är det enda sättet att göra det på. Ja.

– Som tysk har man en koppling till det här ämnet på grund av vår historia. Och sett ur det perspektivet är det bättre om en tysk gör det än någon från Hollywood. Du vet? Och jag ville… jag var nyfiken på vad reaktionen skulle bli.

Uwe Boll, doktor i litteratur, visar stolt upp sitt senaste fynd: ”Knivkastning och absint”.

Sommaren 2008 avslöjades en av spelhistoriens mest häpnadsväckande skandaler – att äventyrsspelet ”Limbo of the lost” nästan enbart bestod av grafik stulen från en mängd andra titlar. Två år senare gav sig Fienden ut på jakt efter de tre männen bakom stölden, och upptäckte en ännu mer häpnadsväckande historia. En om krossade drömmar, avslitna vänskapsband och oerhörda svek.

Detta kan ni läsa allt om i Fienden nummer ett. Och när ni har gjort det kan ni läsa följande blogginlägg, som samlar några av citaten och bilderna som aldrig trycktes.

Laurence Francis om…

…hur svårt Steve Bovis hade att realisera karaktärsbeskrivningarna:
– Jag skrev ju manuset, och ibland kände jag mig orolig – för mina beskrivningar av karaktärerna verkade aldrig riktigt stämma med hur Steve ”skapade” dem i spelet. Jag skrev manuset som om jag skrev en roman, så ibland hade jag gett honom en riktigt noggrann beskrivning av karaktären – och sedan såg jag det färdiga resultatet och tja, man blev ju lite konfunderad. Jag brukade säga ”Du, Steve, det här ser ju inte riktigt ut så som jag beskrev karaktären…” och han brukade svara att ”det fungerade bättre med spelmekaniken så här”. Och jag bara ”jaha, okej” och tittade på karaktären som jag hade beskrivit som enarmad – nu hade den åtta armar.

…hur han klarade sig under utvecklingen av ”Limbo of the lost”:
– Det var tack vare min sambo. Hon gav upp allt. Hon jobbade hela tiden, så att jag kunde sitta hemma och arbeta på det här spelet. Så du förstår varför hon inte ens vill ha någonting att göra med den här historien. Hon är äcklad över det som hände. Hon gav upp så mycket – för att jag skulle kunna göra detta. Steven Bovis namn yttras inte i detta hus.

…hur det känns när vi avslöjar att Steve Bovis dessutom stal några ritade dödskallar från ”Diablo II”:
– Åååååh…  *säckar ihop*  Var det SÅ illa? Men vad fan… dödskallar? Jag hade kunnat rita några fucking dödskallar.

Tim Croucher om…

… vem i utvecklingsteamet som hade tid att spela:
– Jag minns när de stulna bilderna började avslöjas. Allting var från sådana spel som Steve gillade. Han spelade mycket sådana spel. Jag och Laurence hade inte tid till att spela, men Steve hade alltid tid… av någon anledning.

… Steve Bovis styrkor och svagheter:
– Steve är extremt bra på att rita. Jag har sett honom rita av saker helt perfekt. Men han verkar inte kunna frammana den där första gnistan, inspirationen. Han verkar inte kunna visualisera någonting nytt i sitt huvud.

… varför han blev utfryst av Steve Bovis:
– Jag jobbade väl inte tillräckligt. Men det var svårt för mig, för jag är en väldigt känslosam människa. Jag är född i fiskarnas stjärntecken, och det är därifrån jag får all min fantasi, för fiskarna är den mest känslosamma delen av zodiaken. Jag vet att det ligger någonting i det där med stjärntecknen, för jag kan känna andra människors stress. Jag känner mig kär när andra i min närhet är kära. Har du sett ”Star trek: The next generation”? Då vet du vem Deanna Troi är. Hon känner vad andra känner. Så är det. Det är skit ibland, för man vill inte känna det. Om någon är väldigt deppad så tar man över de känslorna och mår ännu sämre! Det är inte roligt att vara tvungen att stå i bakgrunden och få reda på att man inte gör ett särskilt bra jobb. Inte när man försöker göra sitt bästa.