Angående: prenumerationer, nummer tre

Kära läsare,

Ni kan ha noterat att Fienden inte utkommer så ofta. Det beror på en kombination av två saker: vi gör tidningen ideellt, och våra ambitioner gör varje nummer till ett ännu mer krävande projekt än de föregående. Vi vill helt enkelt lägga så mycket tid på research, reportageresor och redigering att vi kan skapa något som inte hade varit möjligt under journalistikens vanliga förhållanden.

Eftersom vi inte vill kompromissa på de här punkterna har vi kommit fram till att det inte riktigt är rimligt (för oss) eller rättvist (mot er) att fortsätta sälja prenumerationer. Hädanefter kommer vi istället att finansiera varje nummer separat. Ni som prenumererar behöver inte vara oroliga – ni kommer att få de nummer ni har beställt – men på vår hemsida är det nu enbart möjligt att beställa lösnummer. Ni hittar beställningsformuläret till höger, eller under rubriken ”Köp nummer” ovan. Det kommer fortfarande att finnas möjlighet att skänka oss 100 kronor extra och därmed bli tackad personligen i det aktuella numret. Som ni förstår – när ni exempelvis bläddrar i tidningens annonsfria och högkvalitativa papper! – är vi mycket tacksamma för allt ekonomisk stöd vi kan få.

I övrigt: arbetet med Fienden nummer tre fortgår. Vi återkommer om mer exakt släppdatum.

Tack för ert fortsatta tålamod och hjärtvärmande stöd.

MFH

Fienden

Författat den av Fienden | Fienden nummer tre, Om Fienden | 7 kommentarer

Var Fiendens vän

Från och med idag finns alltså Fienden nummer två att köpa i välsorterade tidningsbutiker. Här kan du undersöka vilken av dessa butiker som ligger närmast dig.

Gillar du tidningen? Hjälp oss då sprida ordet om att den äntligen finns i butik. Om du gör det ökar också våra chanser att även i fortsättningen släppa tjocka, ambitiösa temanummer fyllda med påkostade reportageresor.

Men berätta inte vad du tycker bara för dina vänner och följare – berätta det för oss också. Till exempel i kommentarsfältet nedan.

Författat den av Fienden | Fienden nummer två | 20 kommentarer

Fienden nummer två är här

Den här gången skojar vi inte.

Om du prenumererar kommer du få ditt exemplar av Fienden nummer två vilken dag som helst nu. Föredrar du att köpa den i butik kan du göra det från och med 6 augusti.

Oavsett vilket alternativ du väljer så kan du i Fienden nummer två läsa om vad Fumito Ueda har att säga till alla som utnämnt honom till spelvärldens främsta – eller enda – konstnär. Du kan läsa vad några av Sveriges mest respekterade konstkritiker tycker om de spel vi gillar att kalla ”konst”. (Spoiler: de håller inte med oss.) Du kan läsa om hur tre bröder i ett av världens minst ekonomiskt jämlika länder valde bort karriärer som läkare, doktorer eller arkitekter för att istället skapa ett spel inspirerat av Hieronymus Bosch. Och du kan, inte minst, läsa Carl-Johan Johanssons 42 sidor långa artikel om Ice-Pick Lodge – studion som kanaliserar århundraden av ryskt mörker in i några av de mest fascinerande spel du aldrig spelat.

Vi skojar inte när vi säger att du inte kommer bli besviken.

Författat den av Fienden | Fienden nummer två | 10 kommentarer

Berättelsens fortsättning

Auriea Harvey och Michaël Samyn är två av spelmediets mest fritänkande kreatörer, framstående konstnärer och begåvade analytiker. Så i Fienden nummer ett kunde ni läsa om dagen vår reporter spenderade tillsammans med dem, i deras hemstad Gent, i deras favoritparker och favoritrestauranger, talandes om hur de gett upp idén om att göra spel, om deras kärlek – och om hur den övervann allt som stod i dess väg.

Vår artikel blev tio sidor lång, men trots det fick vi fina citat, och minst lika fina bilder, över. Här är några av dem.

Foto: Simon Karlsson

Tale of Tales om meningsfulla spel:

Michaël: Det är en fråga om skala. Om man ska jämföra spel med andra kulturella uttryck, filmer, arkitektur, måleri, musik, så nej, spel har knappast uppnått särskilt mycket i jämförelse. Och jag tror att det mest beror på att de som gör spel inte ens försöker. De vill inte. De vill i princip bara göra pulp. Low brow-popkultur.

Auriea: Eller, det är lite som seriemediet. De finns massor av bra serier, men det mesta är Batman. ”Batman återkommer för tjugotusende gången”, haha.

Michaël: Ja, men även när man jämför det med serier så skulle jag vilja påstå att det har gjorts väldigt många fler konstnärligt intressanta, meningsfulla seriemagasin än det har gjorts spel.

Auriea Harvey om hur det kom sig att hon började göra icke-spel istället för spel:
– Man måste ha en speciell mentalitet för att ens vilja börja göra spel, och det var det vi upptäckte att vi inte har. Därför kom vi in på den här banan. Vi upptäckte att vi liksom inte har den här passionerade kärleken till Mario, eller whatever. När vi började utveckla konceptet till ”8” (Tale of Tales första försök att göra interaktiv underhållning) så spelade vi en massa Playstation 2-spel och gjorde en lista över saker vi gillade och ogillade – och då slog det oss plötsligt: ”Varför är alla spel på det här sättet? Varför innehåller alla spel våld?” Och så vidare.

Michaël Samyn dissar ”Bioshock 2”:

– På någon spelutvecklarkonferens lyssnade vi på en ”Bioshock 2”-utvecklare som var väldigt stolt. Han visade upp en lista med de tio viktigaste sakerna för dem under spelutvecklingen, och en av punkterna på listan var: ”BIOSHOCK 2” ÄR KONST. Jag begärde ordet och sa ”Det här fånigt, ni kan inte låta ’detta är konst’ vara en punkt av tio på listan. Ni måste ha en regel, och den måste vara ”BIOSHOCK 2” ÄR KONST. Annars kan ni skita i det.” Och jag antar att de sket i det, haha.

Auriea Harvey dissar ”Alan Wake”:

– Jag insåg nyligen att spelutvecklare gillar att göra det de gör. Det var som en stor uppenbarelse för mig – ”så de som gjorde ’Alan Wake’ ville göra ett spel där man skjuter monster med en ficklampa?!” Men såna är de. De är nöjda, de vill inte skapa något annat än ännu en shooter eller ännu ett rollspel. Men jag kan inte fatta att det tog mig tio år att inse det.

Tale of Tales dissar ”Dante’s inferno”:

Auriea: Det spelets konceptkonstnärer gjorde en massa fantastiska, galna grejer. Om man tittar på utvecklarnas videodagböcker så är det ju uppenbart de här människorna var väldigt passionerade, det här var något de brann för. Men sedan kom spelet och allt var borta!

Michaël: Istället sprang man omkring i någon skit och slog på allt man såg i 15 timmar!

Auriea: Jag menar, what the fuck, de borde låtit konceptkonstnärerna bestämma vad spelet skulle ha handlat om, det skulle ha varit otroligt mycket mer intressant.

Michaël Samyn dissar indierörelsen:

– Jag skulle vilja säga att vi är besvikna på indierörelsen. De säger sig vara oberoende, men deras spel är inte oberoende. Deras spel är väldigt traditionella. De hyllar 8-bitsspel och sådana saker, plattformsspel i 2D, och det finns ett värde i att utforska detta, men det är inte vad jag hade förväntat mig av en indiescen. Det är vad jag hade förväntat mig av något slags skum hobbyscen. En sådan har förstås rätt att existera, men jag hoppas på något som är viktigt på riktigt. Som på riktigt skulle kunna influera vad som händer i spelbranschen, och knuffa den i rätt riktning.

Tale of Tales om att de övergav allt för att vara med varandra:

Michaël: Jag är fortfarande förbluffad över att jag gjorde det. Om det hade hänt idag så hade det nog inte blivit något.

Auriea: Det är inte en sådan grej man gör två gånger.

Michaël: Och det är inte heller en grej man gör när man är 40 år gammal, haha.

Auriea: Man måste vara i 20-årsåldern.

Michaël: Då är man tillräckligt galen. För oss var det, även då, en väldigt mystisk händelse. Vi förstod det inte helt.

Auriea: Jag visste liksom inte vad jag skulle göra med mig själv. Det fanns hela tiden en röst i huvudet som sa ”Du måste åka till Belgien för att vara med den här personen”.

Författat den av Johan Martinsson | Extramaterial, Fienden nummer ett | 3 kommentarer

Den okuvlige Uwe Boll

Efter att ha tillbringat en dag med Uwe Boll i hans hemstad Mainz kom Fiendens utsända hem med sju inspelade intervjutimmar och närmare 500 foton. Ur denna ocean av material stöptes sedan den 16 sidor långa artikel du kan läsa i Fienden nummer ett.

Här är några droppar av det som gick till spillo.

Foto: Tomas Gunnarsson

Uwe Boll om…

…mediereaktionerna på ”Postal”-filmatiseringen:

– Överallt i amerikanska södern, i Texas och så, älskade de ”Postal”. De brydde sig inte, de tog den inte så personligt. I New York tog de den helt och hållet personligt på grund av 11 september. Som filmfestivalen i New Jersey, när borgmästaren skulle komma och säga något i början av festivalen, men eftersom min film var den första som visades kom han inte. Och det blev en stor grej, TV-kanaler kom och sa typ ”uuuuh, herr Boll, ser du Manhattan där borta, tvillingtornen är borta, vad känner du inför det?” Så jag fick förklara bakgrunden. Vad jag ville göra. Man bör komma ihåg att när filmen kom ut var Bush fortfarande president. Och jag sa att Bush måste slängas i fängelse. Jag sa att han är en krigsförbrytare. Han är ett bevis för korruptionen, att man faktiskt får betalt av vapenindustrin, eller oljeindustrin, för att starta ett krig. Så jag sa till Fox News eller vad det nu var att det här är vad alla i Europa tycker, 90 procent tycker exakt det jag just sa. Att killen är totalt efterbliven och borde sitta i fängelse. Och de bara ”eeeh, tack”.

– Och alltid när de frågar mig om jag är anti-amerikansk så svarar jag att jag är anti-allting som jag hatar. Man måste förstå att 11 september-attackerna inte kom från ingenstans. Varför alla hatar USA? På grund av deras felaktiga politik. Du vet?

…skådespelarnas reaktioner på all kritik:

– Efter att ”Alone in the dark” och ”House of the dead” och ”Bloodrayne” fått så dåliga recensioner trodde jag aldrig att jag skulle få en bra uppsättning till ”In the name of the king”. Sedan fick jag typ åtta stjärnor. Det är som om… de inte bryr sig.

Familjen Bolls bostad ligger isolerad en bit utanför Mainz lilla stadskärna, i slutet av en lång uppförsbacke.

…sin ekonomi:

– Jag skulle kunna vara i 20–30 miljoner dollar-ligan. Men det är jag inte. Jag investerar pengarna i mina egna filmer.

– Man tror att en sak är avklarad, och så dyker nästa upp. I tio månader satt de statliga granskarna i mitt kontor och granskade min bokföring, varenda kontrakt, för varenda film. Bara 110 fonder av 120 godkändes. Och min var en av dem. Om den inte hade blivit det hade jag blivit stämd av 800–900 investerare. Bara mina juridiska omkostnader hade gått på minst en halv miljon euro.

Uwe Boll bjuder Fiendens reporter på tigerkaka och eldfängd retorik.

…resten av världens ekonomi:

– Om man tittar på det historiskt sedan andra världskriget så expanderade vi och hade det fantastiskt, vår generation – byggt på skulder. Så i grund och botten bad vi länderna vi bodde i att göra mer och mer för oss, för att göra oss rikare och lyckligare och hälsosammare och allting, men kostnaderna var högre än vad vi betalade i skatt. Så det är en enkel story. Men det har eskalerat nu, i girighetens tidsålder. När folk, individer, eller hela banksystemet, tvingade fram att ”så länge jag är rikare spelar det ingen roll om alla andra lider”. Och den här mentaliteten vann totalt. Det har varit den rådande mentaliteten de senaste 20 åren. Folk kan bli rika på andras bekostnad. Och på grund av mängden pengar blev staten förslavad under det här systemet. De kunde bara reagera och säga ”okej, vi svek alla nu, vi är helt körda – i USA kommer snart 100 miljoner vara utan jobb, en tredjedel av befolkningen. Och vi kommer ha uppror på gatorna, storskaliga brott” – eller… ”vi ger de här killarna mer pengar. Vi dränker systemet i pengar. Och nu gör vi det igen, och igen, och vi trycker pengar igen” – och självklart kommer vi till en punkt där vi pumpat upp inte bara en bubbla, utan flera, och de kommer explodera. Och jag tror personligen inte att vi har en trygg pension framför oss. Jag tror att Europa och USA kommer ställas inför en massiv ekonomisk kris.

– Och massorna som faller igenom nätet kommer bli farliga. De kommer flippa ur. Vi kommer ha armén som krigar mot folkmassorna. Och jag är rädd för att vi är på väg dit. För som jag sa i början av vår konversation så ligger det inte i allas mentalitet att acceptera sitt öde och säga ”det här är mitt öde, jag är lycklig, jag lugnar ner mig och ägnar mig åt lite yoga”. Okej? Hälften av folket säger ”okej, om jag inte har något kvar tar jag mig till den där villan och tar det de har, och jag går till banken och tar det de har”. Det är tydligt att det händer. Om Hell’s Angels eller Bandidos får slut på pengar sitter de inte hemma och väntar på socialbidraget. De ger sig ut och tar saker. Och det är det här som är grejen.

…sitt skapande:

– Dokumentärer når inte fram till folk på samma sätt. Dokumentärer kan inte bära det budskap jag vill förmedla. Jag vill försätta dig i en emotionell situation. Jag vill göra det Michael Moore ibland åstadkommer, okej? Men jag tror att man har en bättre chans om man gör en spelfilm, att lyckas få publiken att tänka själva.

– Jag tycker inte, ärligt talat, att jag är ett geni. Jag tycker att jag arbetar hårt och är en filmentusiast och att – när det kommer till politisk eller ekonomisk koll så är jag definitivt långt över genomsnittet.

Middag på Uwes favoritrestaurang.

Uwe med restaurangens ägare – som han gillar så mycket att det hänt att han flugit över honom till Kanada för att stå för catering på filminspelningar.

…sin syn på människorna i finansbranschen vilka han anser orsakade den ekonomiska krisen:

– Jag skulle inte visa någon nåd om en sån kille blåste ut sin egen hjärna. Jag skulle säga ”han förtjänar det, den jäveln”. Så – och det är det här som är grejen, du vet, att leva med konsekvenserna av vad man gör. Och det är bara för att de abstraherar som alla superrika svin tror de kan komma undan med allt, och jag tycker att de inte borde göra det. Jag tycker att de som förlorade sina hus borde beväpna sig och skjuta de här människorna. Så – och det är anledningen till att jag vill göra filmen, att jag vill vara hotfull, att de ska vakna upp och tänka ”holy fucking shit, den där filmen är farlig, det finns folk som tycker att de borde gå ut och döda mig, jag behöver fler livvakter” – det är det här jag vill åt. Och det är det här man kan göra med filmer ibland – man kan förändra verkligheten, och man kan sticka fingret i sår på ett sätt som verkligen gör folk illa. Och jag ville göra folk illa med ”Postal”. Även om det är underhållning ville jag att en del folk verkligen skulle komma till skada. Få folk att börja tänka på det, och tänka ”det är sant, det är dumt med självmordsbombare, det är sant att Bush är så dum”, eller ”Bush och bin Laden är väldigt goda vänner som sluter avtal med varandra”. Att folk ser det, även i en rolig komedi, men de säger ”ja, hahaha, det är så det fungerar!”

…varför han valde att spela in ”Bloodrayne 3” och ”Auschwitz” parallellt:

– För pengarna. Jag skulle aldrig kunna finansiera en Auschwitz-film. Men jag kan få fyra miljoner i finansiering för att göra ”Bloodrayne 3”, och sedan filmar jag ”Auschwitz” för 500 000 av de pengarna. För då har jag redan kulisserna, jag har kostymerna, jag har statisterna, jag har allt. Den kommersiella filmen subventionerar ”Auschwitz”.

– Om Steven Spielberg försökt inleda sin karriär med ”Schindler’s list” hade de sagt…nej. Men om man först gör ”Jaws” och ”ET” och allt han gjorde, så kan man sedan säga ”nu spenderar jag 80 miljoner på en film om Förintelsen”. Och jag är inte i den ligan, så jag får spendera 500 000.

– Jag kände att det här är en story om Auschwitz som aldrig berättats. Bara i dokumentärer, men i dokumentärer ser man alltid bergen av lik, och när överlevarna blir befriade, när amerikanerna kom in och filmade dem. Men jag tycker att den centrala grejen med Auschwitz är exakt det här, och det visar en hel del av min negativa syn på mänskligheten. Du vet? Det var därför jag gjorde ”Seed”, där man ser djurplågeriet, eller dödsstraffet, hur lätt det är att förvandla människor till djur.

– Vi hade bara tre inspelningsdagar tillsammans. Annars hade det varit… inte lätt. Vad jag kände under den här processen var att det… i det fallet är… emotionellt tungt. Auschwitz är ett väldigt mörkt, deprimerande ämne. Och det var – man kan inte bara knäppa med fingrarna, poff, och slå över. Det… det är omöjligt. Man kan inte tillbringa fem timmar i gaskammaren med hundra nakna människor och få dem att dö, och sedan går man ut och gör en trevlig scen till ”Bloodrayne”. De här dagarna började vi med ”Bloodrayne 3” och bytte sedan till ”Auschwitz”, och efter det hade vi inget mer. Och jag tror att det… är det enda sättet att göra det på. Ja.

– Som tysk har man en koppling till det här ämnet på grund av vår historia. Och sett ur det perspektivet är det bättre om en tysk gör det än någon från Hollywood. Du vet? Och jag ville… jag var nyfiken på vad reaktionen skulle bli.

Uwe Boll, doktor i litteratur, visar stolt upp sitt senaste fynd: ”Knivkastning och absint”.

Författat den av Alfred Holmgren | Extramaterial, Fienden nummer ett | Lämna en kommentar

De förlorade citaten

Sommaren 2008 avslöjades en av spelhistoriens mest häpnadsväckande skandaler – att äventyrsspelet ”Limbo of the lost” nästan enbart bestod av grafik stulen från en mängd andra titlar. Två år senare gav sig Fienden ut på jakt efter de tre männen bakom stölden, och upptäckte en ännu mer häpnadsväckande historia. En om krossade drömmar, avslitna vänskapsband och oerhörda svek.

Detta kan ni läsa allt om i Fienden nummer ett. Och när ni har gjort det kan ni läsa följande blogginlägg, som samlar några av citaten och bilderna som aldrig trycktes.

Laurence Francis om…

…hur svårt Steve Bovis hade att realisera karaktärsbeskrivningarna:
– Jag skrev ju manuset, och ibland kände jag mig orolig – för mina beskrivningar av karaktärerna verkade aldrig riktigt stämma med hur Steve ”skapade” dem i spelet. Jag skrev manuset som om jag skrev en roman, så ibland hade jag gett honom en riktigt noggrann beskrivning av karaktären – och sedan såg jag det färdiga resultatet och tja, man blev ju lite konfunderad. Jag brukade säga ”Du, Steve, det här ser ju inte riktigt ut så som jag beskrev karaktären…” och han brukade svara att ”det fungerade bättre med spelmekaniken så här”. Och jag bara ”jaha, okej” och tittade på karaktären som jag hade beskrivit som enarmad – nu hade den åtta armar.

…hur han klarade sig under utvecklingen av ”Limbo of the lost”:
– Det var tack vare min sambo. Hon gav upp allt. Hon jobbade hela tiden, så att jag kunde sitta hemma och arbeta på det här spelet. Så du förstår varför hon inte ens vill ha någonting att göra med den här historien. Hon är äcklad över det som hände. Hon gav upp så mycket – för att jag skulle kunna göra detta. Steven Bovis namn yttras inte i detta hus.

…hur det känns när vi avslöjar att Steve Bovis dessutom stal några ritade dödskallar från ”Diablo II”:
– Åååååh…  *säckar ihop*  Var det SÅ illa? Men vad fan… dödskallar? Jag hade kunnat rita några fucking dödskallar.

Tim Croucher om…

… vem i utvecklingsteamet som hade tid att spela:
– Jag minns när de stulna bilderna började avslöjas. Allting var från sådana spel som Steve gillade. Han spelade mycket sådana spel. Jag och Laurence hade inte tid till att spela, men Steve hade alltid tid… av någon anledning.

… Steve Bovis styrkor och svagheter:
– Steve är extremt bra på att rita. Jag har sett honom rita av saker helt perfekt. Men han verkar inte kunna frammana den där första gnistan, inspirationen. Han verkar inte kunna visualisera någonting nytt i sitt huvud.

… varför han blev utfryst av Steve Bovis:
– Jag jobbade väl inte tillräckligt. Men det var svårt för mig, för jag är en väldigt känslosam människa. Jag är född i fiskarnas stjärntecken, och det är därifrån jag får all min fantasi, för fiskarna är den mest känslosamma delen av zodiaken. Jag vet att det ligger någonting i det där med stjärntecknen, för jag kan känna andra människors stress. Jag känner mig kär när andra i min närhet är kära. Har du sett ”Star trek: The next generation”? Då vet du vem Deanna Troi är. Hon känner vad andra känner. Så är det. Det är skit ibland, för man vill inte känna det. Om någon är väldigt deppad så tar man över de känslorna och mår ännu sämre! Det är inte roligt att vara tvungen att stå i bakgrunden och få reda på att man inte gör ett särskilt bra jobb. Inte när man försöker göra sitt bästa.

Författat den av Johan Martinsson | Extramaterial, Fienden nummer ett | 2 kommentarer

Det som har varit och det som komma skall

Vi bad er hålla ut. Ni höll ut. Och som tack för detta kommer vi belöna er på ett antal sätt.

För det första: vi vet att ni är många som aldrig fick tag på det första numret av Fienden. Många som inte lyckades hitta ett exemplar innan de försvann från hyllorna för gott – och ännu fler som möttes av en UTSÅLT!-skylt när ni kom till oss för att lägga en beställning.

På grund av detta – och på grund av ert tålamod under vårt arbete med det krävande uppföljarnumret – släpper vi härmed Fienden nummer ett i PDF-form. Gratis att ladda ner, fritt att dela.

Varsågoda: Fienden nummer ett (65mb).

För det andra: under de närmaste veckorna kommer vi att lägga upp extramaterial till några av artiklarna i premiärnumret – och avsluta med att avslöja de första detaljerna om den uppföljare som blev så ambitiös att vi varit tvungna att arbeta med den i knappt ett år.

Så nu kommer ni åtminstone att ha någonting att läsa medan ni håller andan.

MFH
Fienden

 

Författat den av Fienden | Fienden nummer ett, Fienden nummer två | 28 kommentarer

Fiendens återkomst

Till alla som frågat: vi lever.

Och vi är fortfarande i full färd med att sy ihop det som ska bli det andra numret av Fienden – ett nummer som kommit att bli mer vildvuxet, ambitiöst, och därmed tidskrävande att producera, än vi någonsin anat. Det kommer att ta dig till vindpinade brittiska kustbyar, till metropoler i öst, väst och mittemellan – och rakt in i några av de mest fascinerande hjärnor som kretsar kring spelkulturen idag.

Ett klargörande: givetvis kommer alla prenumeranter få sina fyra nummer. Och givetvis kommer det inte ta fyra år. Men angående framtida nummer vill vi inte säga mer än detta:

1. De kommer.
2. De kommer när de är klara.

Inom kort kommer ni få ta del av helt andra nyheter från Fiendens frontlinjer. Nyheter som vi vet kommer glädja många av er – eftersom det rör sig om något annat ni frågat om.

Håll ut.

MFH
Fienden

Författat den av Fienden | Fienden nummer två | 25 kommentarer

Fienden nummer ett slutsåld

Viktigt meddelande:

Våra exemplar av Fienden nummer ett är nu slut, vilket tråkigt nog innebär att vi inte kan erbjuda dem för försäljning längre. Om du inte har fått tag på det första numret så rekommenderar vi att du redan nu tecknar en beställning för nummer två. Detta skulle, bland annat, göra det enklare för oss att bedöma hur många exemplar av detta vi bör trycka upp.

Om du har panik över att du inte fått tag på nummer ett så finns det någon möjlighet att det finns kvar i vissa butiker under vecka 30. En butik, Hållplatsens T & T på Folkungagatan i Stockholm, har nyligen fått fler exemplar, och kommer att ha kvar dem i butik tills de blir sålda.

Slutligen vill vi tacka alla som har beställt för ert stöd, era reaktioner och alla era glada tillrop. Fienden är hedrad.

Författat den av Fienden | Fienden nummer ett, Om Fienden | 21 kommentarer

Du och Fienden

Och så var Fienden över oss.

Förra veckan delade vi ut Fienden nummer ett i Kungsträdgården, prenumeranter bör nu ha fått den i sina brevlådor och från och med idag finns den i Pressbyråer över hela landet.

Det är en tidning som vi har lagt ner oerhört mycket arbete på, som vi är väldigt stolta över och vars like, vågar vi påstå, inte går att finna någonstans. I Fienden nummer ett kan ni bland annat läsa om detta:

Vi tillbringar en dag med Uwe Boll – den filmregissör som spelvärlden hatar mer än allt annat – och låter honom berätta om sina känslor, sina övertygelser och sin familj.

Vi jagar, som första tidning i världen, sanningen bakom en av vårt mediums största skandalhistorier – den om ”Limbo of the lost”, spelet som bara var ett enda stort upphovsrättsbrott.

Vi berättar om det fantastiska levnadsöde som är Alix Henriols – kvinnan som vid 19 års ålder blev Sonic the Hedgehogs fru.

Vi utsätter oss för fruktansvärda experiment, avslöjar den sanslösa inkompetensen bakom Sveriges spelutbildningar och resonerar kring spegelneuronernas roll i relationen mellan spelare och spelkaraktär.

Med mera, med mera.

Nu vill vi veta vad ni tyckte. Vi vill ha er kärlek och ert hat! Och det finns ett kommentarsfält här nedan som passar rätt bra för det ändamålet. Ordet är därmed ert.

Författat den av Fienden | Fienden nummer ett | 56 kommentarer

Fraternisera med Fienden

31 MAJ
KL 18–20
KUNGSTRÄDGÅRDEN, STOCKHOLM

Fienden är där. Var det du med. Kom till Karl XII:s staty i Kungsträdgården och få Fienden nummer ett i din hand före alla andra.

Viktigt: På grund av att Karl XIII:s staty omringats av Fiendens svurna fiender (”Smaka på Stockholm”-veckan) har vi valt att omlokalisera tidningsutdelningen till Karl XII:s staty, i södra delen av Kungsträdgården. Sprid ordet!

Också viktigt: Detta gäller för dig som har beställt en prenumeration eller ett nummer. Om du tänker komma – meddela oss detta senast den 30 maj, antingen i kommentarfältet nedan eller via prenumeration@tidskriften.fi. Om inte skickar vi ut tidningen med posten, vilket innebär att du – likt övriga prenumeranter – kommer att få den två till tre dagar senare. Det är också viktigt att ta med legitimation, så att vi kan bekräfta att du ska ha ett nummer. Om du inte har beställt ännu så går det fortfarande bra att göra det. Vi kommer också ha ett begränsat antal lösnummer tillgängliga för direktförsäljning på plats.

Författat den av Fienden | Om Fienden | 15 kommentarer

Fienden närmar sig

FIENDEN NUMMER ETT
KÄRLEK OCH HAT
TIO TEXTER * 116 SIDOR
INGA ANNONSER
INGA MUTRESOR
INGA BEGRÄNSNINGAR

MAJ

Författat den av Johan Martinsson | Om Fienden | 10 kommentarer

Sålunda talade Fienden

En kulturtidskrift för alla och ingen.

Författat den av Fienden | Fienden i media, Om Fienden | 19 kommentarer